Intervju i Sodabladet

Sodabladet är medlemstidningen för medlemmar i SODA, Scandinavian Oriental Dance Association. SODA startade för ca 10 år sen och har nu närmare 300 medlemmar.

Namn: Maria Hansson
Bor: På Söder i Stockholm
Yrke: Hoppas kunna leva på min dans snart
Hobby: Hobby är fel ord. Jag har två passioner, dans och Internet
Dansar: Jorå, just nu mest turkiskt

1983 när jag flyttade från Gotland så kände jag mig vilsen. Men Kay Artle räddade mig ur misären och öppnade mina ögon för Dansen. Kay lärde mig mitt första steg hemma i min brors lägenhet och sedan fanns det ingen återvändo.

Det allra första dansuppträdandet var på ett squtt på Tekniska Högskolan runt 1984-85. Jag minns suget från publiken, de tyckte att det var såååå häftigt med en halvnaken, halvfet dam som skakade på höfterna. I början var det motigt men det var de där speciella kvällarna som gjorde att man överlevde. Jag minns speciellt en kväll då jag som vanligt hade släpat mig ut till Tensta Krog, varannan torsdag var "min" kväll. De turkiska musikerna Ediph, Ziya och Musa hade kört sitt vanliga set. Jag hade lärt mig att känna igen de populära sångerna och de olika rytmerna. Till dansomgång två hade de en överraskning. Ziya tog fram den dubbelpipiga säckpipan och började spela musik från Adzjarien, ett landskap vid Georgiens Svartahavskust med en mycket speciell rytm. Jag hade aldrig hört musiken förut. Jag gjorde inte mycket men tydligen var det rätt för musikerna nickade glatt och publiken jublade. Mer förklaring än så behövs nog inte till varför jag har fortsatt.

Upp och ned. Ibland har det gått så uselt att jag inget hellre vill än att lägga dansen på hyllan. Men när jag väl har försökt sluta så har jag torkat ihop inombords. Det är ingen idé att lägga av, bara att bli bättre. Och det tycker jag att jag har blivit på de senaste åren. Jag har äntligen hittat en stil som passar min kropp och mitt temperament. Min musik är den turkiska musiken som jag tolkar på mitt sätt. Jag upptäckte turkisk musik då jag turnerade med en turkisk orkester, Istanbul Kvartett, nu saligt insomnad. Det visade sig under resans gång att de var folkdansare. Aha! tänkte jag och sög åt mig så mycket information jag bara kunde. Jag har väl inte en så gedigen kunskap i de exakta folkdanserna men jag tror att jag har en känsla för stämningarna i musiken.

Suraya Hilal och Liza Wedgewood helt klart. De har gett mig mod att satsa på tyngd och kvinnostyrka. Att man inte behöver vara söt och mjuk i alla lägen. Raqs Sharqi är så genomtänkt. Med bara lite modifikation så passar den mig. Nu på senare tid så har även Morocco varit en husgud. Hon har lärt mig en del om turkisk zigenarstil. Jag tog privatlektioner av henne i New York. Vilket lyft det var! Rosita är ju också speciell då hon var min första lärare, Bahi Barakat för han lärde mig en hel del om egyptiska män och deras temperament, Mary och Lotta Engelkess från Astarte gav mig en stolthet i hållningen som fortfarande sitter i.... Uppräkningen kan fortsätta i oändlighet för jag tycker att de flesta lärare har gett mig något matnyttigt.

Jösses, hur skall jag kunna svara på det?! BZ med Kay var kul. Vi var ursopiga men en häftig show hade vi med kolsyrerök och allt. Turnéerna i Norrland med Istanbul Kvartett var kul, turnéerna till Göteborg och Norge med Ediph, Ziya och Musa var kul. Att åka till Köpenhamns Universitet med Kay var kul. Enduro-festen på Gotland 10 meter upp i luften inför 1500 vrålande motorcykelåkare var kul. Showen på Mosebacke med Irène var kul. Att dansa på turkisk fest i ett inomhuscentrum med gammelmormor i huckle var kul. En mycket speciell natt på Norrport efter stängning med Irène och några turkiska musiker var kul. Föreställningen på Medelhavs-muséet då en turkisk dam från staden Urfa berömde min dans, Urfa Divani, och sade att jag hade hittat helt rätt. När jag och Irène visade valda delar av Obs! Inte Magdans! på Kulturnatten i Jakobsberg och min mamma hade kommit till Stockholm som överraskning. Att dansa bredvid Wasaskeppet för mina galna arbetskamrater. Att köra till Emmaus-festivalen i Björkå och dansa inför mycket berusade men mycket glada ungdomar som ensam kvinnlig artist var kul.... Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till.

Om jag prompt måste välja en så får det nog bli Mosebacke-showerna Obs! Inte Magdans! Jag och Irène slet som djur med dekor, danser och dräkter för att tillslut få ihop en, vad vi tyckte, himla bra föreställning.

Jag har nog haft samma mål hela tiden, förutom de gångerna jag har försökt att lägga av. Att bli bättre. Jag har en känsla av att ju mer man håller på och lär sig ju mindre inser man att man kan. Och i vår dans så tror jag aldrig att man kan bli fullärd. Danserna kommer från så olika länder och har så olika mening och inte minst olika rytmer så jag tror inte att det räcker med en livstid av studier för att bli fullärd. Min dans är nog på väg att ta ett kliv uppåt på stegen, det känns på ett visst sätt när tekniken, känslan och styrkan stämmer överens.

Nä, inte idag men jag skall nog börja till hösten. Dels för att jag känner att det vore intressant att pröva på nytt och dels för att jag vill ha danskompisar. Det är så mycket mer stimulerande att dansa med och inte minst att koreografera för fler än en eller två. Jag skulle vilja ha en hel hög glada dansare omkring mig. Som jag styr med järnhand, naturligtvis, he,he! Sanningen är nog den att jag vill fortsätta att utvecklas och att undervisa känns som ett steg i rätt riktning.

Fantastisk! Det som har hänt de senaste åren är ju otroligt. Nästan alla dansare ur det gamla gardet är fortfarande aktiva, generation två blir bara bättre och bättre. De hade ju en lite bättre grund att stå på. Och de som är på gång nu, wow! Men det visar ju bara hur viktigt det är med bra lärare. Att lärarna inte lutar sig tillbaka och tycker att de kan allt utan själva lär sig mer och vill mer. Vad jag också tycker om är att det inte är en massa baktaleri och nedsvärtning utan att de flesta uppträder på ett proffisionellt sätt. Ingen vinner ju på skitsnack!

Glöm aldrig bort varför du en gång började att dansa. Då hade du ingen tanke på shower och att vara världsbäst utan du började för att det var kul, intressant och för att du blev glad, eller hur?!