Här är en kort introduktion till arabisk och turkisk musik. Båda länderna använder liknande instrument och skalor.
Jag har även lite skivtips.

upp igen

Arabisk musik är samlingsbegrepp för den musik som utövas av de arabisktalande folken från Marocko i väst till Irak i öst.
Även om skillnaderna i form och uttryck är påtagliga mellan de olika musiktraditionerna i detta stora område, särskilt i fråga om folkmusiken, utgör dock den klassiska arabiska musiken en gemensam grund för dagens musikkulturer i dessa länder. Genom kulturspridningen under det arabiska väldet finns dessutom en nära släktskap mellan arabisk musik och musiken i flera närliggande områden (jfr persisk musik och turkisk musik).

Kunskapen om den arabiska musikens historia kommer framför allt från de musikteoretiska verk som under 800-talet och framåt presenterades av vetenskapsmän som al-Kindi (796-873), al-Farabi (872-950), Safi al-Din (d 1294) och andra. Al-Farabis monumentalverk "Musikens stora bok" (Kitab al-musiqa al-kabir), som lästes vid dåtidens universitet, i Paris likaväl som i Bagdad, avhandlar grundläggande musikteori, musikalisk praxis och de centrala musikinstrumenten i arabisk musiktradition.

Arabisk musik har alltid varit homofon (typ av satsstruktur) och lagt stor vikt vid olika former av ornamentering av melodin. Den melodiska grunden för improvisation och komposition är det system av modus, tonsläkten eller tonförråd (maqam) som, till-sammans med en uppsättning rytmiska grundmönster (iqaat), bildar utgångspunkt för musikutövning inom den arabiska musiktraditionen.
Från att på 1200-talet av Safi al-Din ha bestämts till 12 har antalet maqamat ökat genom århundradena till dagens över 50 i Egypten och Syrien. På samma sätt har antalet iqaat ökat från 8 till över 20.
De mest betydelsefulla arabiska musikinstrumenten i dag är den arabiska lutan ud och den 72-strängade cittran qanun, vidare hackbräde (santur), stråkluta (rabab), flöjt (nay), kruktrumma (darbukka) och tamburin (duff).

Turkiet är en del av den asiatiska och främst islamiska kulturkretsen, vilket avspeglas i den traditionella turkiska musiken, såväl konst- som folkmusik.

Den är enstämmig och framförs solistiskt eller av mindre ensembler, ofta frirytmiskt och med utgångspunkt i något av de över 100 makam (arab maqam), dvs modus eller tonförråd, som tillhandahålls i det klassiska regelsystemet för improvisatorisk musikutövning. Är musiken rytmiskt bunden underbyggs melodilinjen av något av de omkring 500 rytmiska mönster, usul (arab iqa), som oftast utförs på trumma.

Turkisk konstmusik var knuten till det ottomanska hovet och religiösa centrum som dervischordnarnas kloster, och lever i dag i musikformer som fasil, en svit i flera satser, som framförts vokalt och på instrumenten tanbur (långhalsluta), ut (arab ud) och kanun (arab qanun, trapetsformig cittra); i efterbildningar av janitscharernas, de forna turkiska elittruppernas, musik för blåsare och slagverk; i religiös musik som ilahi, hymner för årets månader, tevchih, hymner till Muhammed och dervischordnarnas musikformer med sång och instrument som ney (flöjt), rebab (stråkluta), tanbur, kudüm (pukor) och zil (cymbal).

Inom folkmusiken existerar än i dag starka episka sångtraditioner, uppburna av vandrande trubadurer (asik), som i byarna framför de gamla sångerna, ofta till saz (luta). Bymusiken lever relativt oförändrad och som förmedlare mellan lokaltraditionerna har resande zigenarmusiker spelat en stor roll. Påverkan utifrån har inte kunnat hota folkmusikinstrumentens ställning, instrument som zurna och mey (oboer), kemençe och iklie (stråkinstrument), davul (trumma) och tef (deff, tamburin).

upp igen

Musik är alltid svårt att rekommendera, det handlar så mycket om tycke och smak. Men här är några skivor som jag gillar, blandat arabiskt och turkiskt.

Nay, känslans instrument

Nay är en kantblåst flöjt som ursprungligen kommer från Iran och centrala Asien. Ett både klassiskt och folkligt instrument. Namnets ursprung kommer från det gamla persiska ordet för vass, i förlängningen, vassflöjt.

Perserna brukar få äran för att ha utformat vassflöjten "nay" och den dubbelpipiga flöjten "dunay". Termen nay används för att beskriva flera olika typer av folkliga flöjter men är även den specifika termen för den flöjt som används i konstnärlig arabisk musik

Ursprung och utseende

För att hitta ursprunget till nay får man gå långt tillbaka i tiden.

På Ashmolean Museum i Oxford kan ett utsökt exemplar av nay beskådas på en ceremoniell skifferpalett daterad ca 3000 f.kr. En nay spelas av en räv för en giraff och en stenbock som dansar. Man har även hittat delar av flöjter, som kan dateras till ca 2450 f.kr., vid utgrävningar av den kungliga begravningsplatsen i Ur i södra Mesopotamien.

Längden på flöjten varierar mycket beroende på vilket land den kommer ifrån och hur den används. Vassflöjten nay kan variera från 20 och ända upp till 80 cm i längd, inte alltid helt rak, och diametern varierar mellan 1.5 och 2.5 cm. Den klassiska egyptiska nay görs av Arundo donax, ett vanligt förekommande vassgräs. Gräset måste i 3 år innan man kan skörda det för tillverkningen av flöjter. Idag görs nay även i bambu och plast Det finns även flöjter som är gjorda i metall shamshal, bluir och qasba för att nämna några. De är då mellan 30-40 cm långa och har ibland ett vinklat munstycke. I Iran är nay ett övervägande klassiskt instrument som är mellan 40-80 cm långt och i Azerbajdzjan är den mellan 60-70 cm och materialet kan variera mellan vass, mässing och koppar.

Spelteknik

En nay har fem eller sex fingerhål som oftast är placerade i två grupper och det är de tre första fingrarna på varje hand som används för att spela. Vissa flöjter har ett tumhål som är vänt för att underlätta spelning av övertoner. När man spelar nay täcker man hålet med hela fingret och inte som normalt med fingertoppen. Den teknik som behövs för att få fram ljud är besvärlig och svår att lära. Det finns två sätt. Den första är att placera nayen på sidan av nästan stängda läppar, det ger låga toner. Den andra är att placera nayen mellan tänderna och att med överläppen täcka över kanten på munstycket, det här producerar de högre tonerna. I båda fallen används rundandning (kinderna används som bälgar när man drar in ny luft genom näsan.) En duktig musiker kan spela 3 oktaver på en nay bara genom att ändra sin fingersättning, huvudets position, sina läppar och hur han kontrollerar sin andning. Normalt är dock att upp till tre nayer används vid klassiska konserter.

Nay idag
Från 1200-talet och framåt blev nay ett viktigt klassiskt instrument. Nay är idag det enda blåsinstrumentet i arabisk konstmusik och det huvudsakliga blåsinstrumentet vid klassiska konserter genom hela den islamiska världen utom Indien.

Nay är huvudinstrumentet inom Sufismen och hos Dervischerna, där den används för att uppnå trance eller extas. Ibn Zaila (död 1048) säger att Ljud skapar ett inflytande på själen på två sätt: ett p.g.a. sin musikaliska struktur (sin fysiska struktur) och den andra p.g.a. sin likhet med själen (sin andliga struktur)

Så för de som vill höra vacker musik med nay är sufi-musik att rekommendera.