Här hittar du artiklar kring arabisk och turkisk musik.

upp igen

Arabisk musik är samlingsbegrepp för den musik som utövas av de arabisktalande folken från Marocko i väst till Irak i öst.
Även om skillnaderna i form och uttryck är påtagliga mellan de olika musiktraditionerna i detta stora område, särskilt i fråga om folkmusiken, utgör dock den klassiska arabiska musiken en gemensam grund för dagens musikkulturer i dessa länder. Genom kulturspridningen under det arabiska väldet finns dessutom en nära släktskap mellan arabisk musik och musiken i flera närliggande områden (jfr persisk musik och turkisk musik).

Kunskapen om den arabiska musikens historia kommer framför allt från de musikteoretiska verk som under 800-talet och framåt presenterades av vetenskapsmän som al-Kindi (796-873), al-Farabi (872-950), Safi al-Din (d 1294) och andra. Al-Farabis monumentalverk "Musikens stora bok" (Kitab al-musiqa al-kabir), som lästes vid dåtidens universitet, i Paris likaväl som i Bagdad, avhandlar grundläggande musikteori, musikalisk praxis och de centrala musikinstrumenten i arabisk musiktradition.

Arabisk musik har alltid varit homofon (typ av satsstruktur) och lagt stor vikt vid olika former av ornamentering av melodin. Den melodiska grunden för improvisation och komposition är det system av modus, tonsläkten eller tonförråd (maqam) som, till-sammans med en uppsättning rytmiska grundmönster (iqaat), bildar utgångspunkt för musikutövning inom den arabiska musiktraditionen.
Från att på 1200-talet av Safi al-Din ha bestämts till 12 har antalet maqamat ökat genom århundradena till dagens över 50 i Egypten och Syrien. På samma sätt har antalet iqaat ökat från 8 till över 20.
De mest betydelsefulla arabiska musikinstrumenten i dag är den arabiska lutan ud och den 72-strängade cittran qanun, vidare hackbräde (santur), stråkluta (rabab), flöjt (nay), kruktrumma (darbukka) och tamburin (duff).