Shaabi, den outbildade sångarens revansch

På mitten av 1990-talet gick jag en koreografiklass för en känd egyptisk koreograf. Hon lärde ut en fartfylld och rolig koreografi till musik av Hassan Al Asmar. Låten hette Ana Ho. Jag fastande direkt för det annorlunda scenspråket och musikens upptempo.
Vad jag inte visste var att Hassan Al Asmar var min inkörsport till den musikstil som idag kallas Shaabi (Sha’bi). En kärlekshistoria som håller i sig än idag.

På 1970-talet fick folket det lite bättre ställt i Egypten. Mycket tack vare möjligheten att gästarbeta i de rika Gulfländerna. Alla hade plötsligt råd med en kassettbandspelare och detta gjorde att marknaden för inspelade kassetter exploderade. Här fanns plötsligt en möjlighet för icke skolade sångare att bli distribuerade och hörda.

1970-talet brukar kallas för den ”Gyllene Eran” med musik och sång av storheter som Umm Kalsoum, Abdel Halim Hafez och Farid El Atrach. De var, trots sin ibland folkliga framtoning, skolade artister. Och att genomgå långa utbildningar kostar pengar. Pengar som arbetarklassen inte har råd att lägga på konstnärligt intresserade barn. Nu i och med kassettens framfart kunde även icke skolade men högt älskade artister få en större spridning.

Ahmed Adaweya brukar kallas för Shaabins* fader. Han föddes i slummen och trots sina föräldrars protester drogs han till den magiska lanternan för artister i Egypten, Mohammad Ali Street i Kairo. Han försörjde sig som servitör samtidigt som han sjöng så fort han fick möjlighet. Han började jobba på små fester och tog sig till toppen via bröllop och 5-stjärniga hotell.

Vad som gjorde Ahmed Adaweya unik på sin tid var att han dels inte var skolad, dels sjöng på Kairoslang. Många av hans texter är dessutom förtäckt kritik. Det här gör att man som dansare bör ta reda på texten och kanske till och med få den förklarad av någon som har insyn i Kairoslang. Vissa artister, som t ex Shaaban, anses vara helt galen och säger saker ingen annan vågar, så det kan vara vanskligt att dansa till hans musik. Andra artister, som t ex Hakim och Saad, är mer ”rumsrena” och säkra kort.

De artister som har kommit efter Adaweya har fortsatt i samma spår. Och de är många. Det utmärkande, förutom de ofta kritiska texterna, är att de kommer från arbetarklassen, från gatan. Man kan dra paralleller till Algerisk Rai eller för den delen hip hop. Och då Egypten håller hårt på sina traditioner kommer nog Shaabi alltid att ses med oblida ögon av den utbildade medelklassen. Det är först nu på 2000-talet som Shaabi har blivit så accepterat att musikstilen fått sitt namn, blivit klassificerad.

Den vanligaste rytmen är saidi som vi ofta förknippar med käppdans men här är den snabbare och får en mer poppig känsla. Det finns även Shaabilåtar med beledyrytmer. De brukar vara mer romantiska.
Om Saad al Soghayar får representera den råare saidirytmen, kan Khaled Agag (Khaled Ajaj) representera den mer romantiska. Andra kända artister är Tarek el Shekh, Abdel Basit Hamouda och Rouh el Fouad.

*Shaabi har som så många andra arabiska ord, flera betydelser. Men andemeningen här är ”arbetarklass”, ”mannen på gatan”, ”folk”.

Maria Hansson 2011

Källa: Ahmed Adawiya: The king is in the house Al-Ahram Weekly On-line
The money mawaal. Al-Ahram Weekly On-line
Man on the Street, Al-Ahram Weekly On-line
My Introduction to Shaabi by Amina Goodyear
Shaabi Music: Underground Music That Really Isn't
Shaabi music and singers
Arabic rhythms used in belly dancing & dance