Turkiet är en del av den asiatiska och främst islamiska kulturkretsen, vilket avspeglas i den traditionella turkiska musiken, såväl konst- som folkmusik.

Den är enstämmig och framförs solistiskt eller av mindre ensembler, ofta frirytmiskt och med utgångspunkt i något av de över 100 makam (arab maqam), dvs modus eller tonförråd, som tillhandahålls i det klassiska regelsystemet för improvisatorisk musikutövning. Är musiken rytmiskt bunden underbyggs melodilinjen av något av de omkring 500 rytmiska mönster, usul (arab iqa), som oftast utförs på trumma.

Turkisk konstmusik var knuten till det ottomanska hovet och religiösa centrum som dervischordnarnas kloster, och lever i dag i musikformer som fasil, en svit i flera satser, som framförts vokalt och på instrumenten tanbur (långhalsluta), ut (arab ud) och kanun (arab qanun, trapetsformig cittra); i efterbildningar av janitscharernas, de forna turkiska elittruppernas, musik för blåsare och slagverk; i religiös musik som ilahi, hymner för årets månader, tevchih, hymner till Muhammed och dervischordnarnas musikformer med sång och instrument som ney (flöjt), rebab (stråkluta), tanbur, kudüm (pukor) och zil (cymbal).

Inom folkmusiken existerar än i dag starka episka sångtraditioner, uppburna av vandrande trubadurer (asik), som i byarna framför de gamla sångerna, ofta till saz (luta). Bymusiken lever relativt oförändrad och som förmedlare mellan lokaltraditionerna har resande zigenarmusiker spelat en stor roll. Påverkan utifrån har inte kunnat hota folkmusikinstrumentens ställning, instrument som zurna och mey (oboer), kemençe och iklie (stråkinstrument), davul (trumma) och tef (deff, tamburin).

Det finns en fantastiks bok skriven om den turkiske musikern Ziya Aytekin, Persikoträdgårdens musik av Dan Lundberg.